carolineaarvidsson

jag orkar inte mer.
adrenalinet pumpar, tankar hit och tankat dit.
att vara ute och springa är det bästa jag vet,
speciellt när man känner för det. varje steg blir tyngre och tyngre
ju mer man springer, hjärtat bankar fortare och fortare.
man tar ut sig så pass mycket att knäna viker sig dubbelt
och man känner att nu ramlar jag, det är då man ska samla
kraft, tro på sig själv och fortsätta springa, lyfta sig upp, sträcka på
sig och därefter veta att man klarar det. det finns ingen bättre känsla.
blodsmaken kommer i munnen och man är starkare än någonsin.

livet handlar om att kämpa. men ibland undrar jag varför?
varför ska man kämpa? när man har fått någonting man längtat efter
är chansen att att man förlorar det hur stort som helst. nästan för stor.
någon gång i livet blir man av med det som man har nära hjärtat,
detsom betyder mest. livet är hårt, jobbigt och krävande,
samtidigt som det är underbart, spännande och charmigt.

en text om i stort sätt ingenting. varför finns känslor
överhuvudtaget? man sårar folk, blir själv sårad och allt
går åt helvete. men jag antar att det är meningen.
vi är bara människor. men att ge ut sitt hjärta till en
människa är svårt, jag har gjort det en gång i hela mitt liv.
jag är rädd för att göra om det, men det var även det bästa
jag har gjort i hela mitt liv. frågan är om det kommer hända igen?
allt handlar nog bara om att våga ta en risk.

andningen är lugn och jag känner mig trött nu.
jag har gjort det igen. jag ska träna och springa dessa
kilometer varje dag nu en stund framöver. komma in i andra
andan. för att bli av med allt på min kropp skulle jag
behöva springa en evighet. och en dag ska jag bli den
människa jag vill vara.

nu väntas en lång dusch och sedan en kort kvällpromenad.
bli av med allt skit. jag har fina vänner. underbara.
ronja är en av mina bästa vänner. jag bokstavligt talat
avgudar dig. glöm aldrig det.